Sextiotalet var, i historien om kvinnomode, en nyckelpassage i det mode vi känner idag! Och varför var det så? Helt enkelt för att det var till detta årtionde, gradvis, som vi är skyldiga kjolarna och klädstrecken som avslöjar vissa aspekter av feminin charm som benen. En funktion som inte har sett sedan 30-talet, innan Europa och en del av världen sjönk i skräck!
Låt oss ta en titt tillsammans på hur 60-talets mode gradvis strukturerades! Från designers till kända varumärken, artister och skådespelare.
60-talets mode: Förändringen kom gradvis
I början av decenniet fortsatte mode i 1950-talets ådra. Matchande kjolar och kavajer och matchande accessoarer lyftes fram när ett årtionde övergick i ett annat. Första damen Jacqueline Kennedy förkroppsligade looken under sin makes presidentvalskampanj och under sitt korta presidentskap.
Hon beundrades över hela världen för sin polerade, feminina look, som bestod av strukturerade kostymkjolar som de kostymer som Givenchy erbjöd i vita eller marinblå toner, men också trapets- och pennklänningar, lyxiga rockar, allt kompletterat med vita handskar, pärlor och en matchande hatt. Denna look skapades av designers som Hubert de Givenchy och Cristóbal Balenciaga, men allt eftersom årtiondet fortskred blev det tydligt att trenden gick mot en ny typ av designer på 1960-talet.
Det kulturella fenomen som kallas Swinging London började 1955 men nådde sin topp i början och mitten av 1960-talet. Det var ett ungdomsdrivet fenomen som lyfte fram musik och mode. Det gav oss Beatles och minikjolen, Twiggy och The Who. Den designer som ledde vägen för ”ungdomsrörelsen” var Mary Quant, som 1955 öppnade sin första butik, Bazaar, på King’s Road i Chelsea, London. Quants enkla, färgglada design tilltalade tonåringar och unga människor som hade mer disponibel inkomst än någon tidigare generation. Den skilde sig från den föregående generationens strama utseende och tilltalade unga kvinnor som anammade en barnslig stil.
Med minikjolen kom en frenesi för lekfull och innovativ användning av nya material och ett fokus på vetenskapliga framsteg. Nya material som akryl, polyester och glansig PVC användes i damkläder, samtidigt som designers inspirerades av popkonst och rymden, vilket minikjolen i figur 10 visar. Pierre Cardin och André Courrèges lanserade rymdinspirerad design i vitt och silver. Laver skriver: ”Courrègess ”Space Age”-kollektion för vår/sommar 1964 innehöll astronauthattar och glasögon, puffiga ”månflicksbyxor” i vit och silverfärgad PVC, jumpsuits och stövlar i lackskinn eller vitt barnläder.” Miniklänningar i trapets- och pencilmodell utan definierad midja var populära silhuetter. Dessa moderna mönster dominerade mitten av 1960-talet när modet vände sig till en mer lekfull och frigörande look.
När minikjolen nådde sin topp i mitten av decenniet, i slutet av 1960-talet, växte en ny stil och kultur fram. Kjolar kom ner till vaden och 1969 hade den långa maxikjolen dykt upp. Detta var en del av rörelsen mot en ”hippie”-estetik. Elizabeth Wilson skriver i Gerta Buxbaums ”Icons of Fashion: The Twentieth Century”: ”Mellan 1965 och 1967 ersattes André Courrèges och Mary Quants eleganta, futuristiska design – som kännetecknades av korta kjolar, barnsliga pinafores och fyrkantiga former – av en återgång till stilarna från Art Nouveau, Hollywood och William Morris. Mocka, pannband, kaftaner, afghanska rockar, pärlor och annan icke-västerländsk utsmyckning anammades, liksom böljande kjolar och second hand-kläder (Laver 267-268). Janis Joplin anammade denna stil i slutet av 1960-talet.
Både ”Mod”-rörelsen, som Quant bidrog till, och hippierörelsen var en del av en ny modell för ”street style” där mode spreds från gatorna till designers, snarare än tvärtom. Jane Mulvagh skriver i ”Icons of Fashion”: ”Åren 1962 till 1968 var avgörande år då gatustilens attraktionskraft och originalitet utmanade, och till slut bröt, haute couturens hegemoni” (86). Modeutvecklingen under 1960-talet präglades av tre mycket olika globala stilar, men också av ett skifte från ett designercentrerat modeekosystem till ett ekosystem där konsumenten stod i centrum för skapandet.
Modeikonen på 1960-talet: Audrey Hepburn
Filmstjärnan Audrey Hepburn var en tidlös ikon på 1950- och 1960-talen och anammade utvecklingen av modet på 1960-talet fram till hippieestetiken under den senare delen av decenniet. Efter att ha etablerat sig som en stjärna på 1950-talet i filmer som ”Roman Holiday”, ”Sabrina” och ”Funny Face” fortsatte Hepburns inflytande in på 1960-talet.
1961 spelade hon Holly Golightly i en av sina mest ikoniska filmer, ”Breakfast at Tiffany’s”. I denna film, liksom i många andra, designade Hubert
de Givenchy kostymerna, inklusive den berömda svarta klänningen i öppningsscenen. Hepburn och Givenchy arbetade tillsammans på och utanför skärmen för att skapa en dressguard som var enkel men elegant, lätt att kopiera av kvinnor i alla sociala klasser.
I början av 1960-talet bar Hepburn feminina kjol- och kavajensembler på samma sätt som Jackie Kennedy. Precis som presidenthustrun matchade hon dessa ensembler med de nödvändiga accessoarerna: handskar och hatt, som den gröna Givenchy-dräkten som hon bar i ”Paris When It Sizzles” 1962. Kläderna som hon bar i ”Charade” 1963 skulle inte ha sett malplacerade ut på Kennedy, men de fick henne också att se elegant ut när hon promenerade genom Paris. Allt eftersom decenniet fortskred utvecklades hennes mode. I mitten av 1960-talet började Hepburn klä sig i mer ”modiga” stilar med ljusa färger och miniklänningar i hennes garderob. I filmen How to Steal a Million Dollars från 1966 bar hon solglasögon med vit ram i stil med rymdåldersstilar och en snygg frisyr accentuerad med mörk eyeliner för att uppnå den mjuka looken som var populär vid den tiden.
Även om hon förblev beundrad för sitt mode under hela sitt liv, gifte sig Hepburn 1969, när modevärlden hade börjat röra sig mot orientaliska influenser och längre kjolar, Andrea Dotti i en rosa miniklänning. Strålande representerade hon den del av befolkningen, inklusive couturiers som Givenchy, som ännu inte hade anammat den nya stilen.
Herremodet på 1960-talet
På samma sätt som dammodet blev mer avslappnat och färgstarkt under 1960-talet, blev herrmodet det också.
Medan herrmodet hade börjat röra sig mot en mer avslappnad stil på 1950-talet, förde den frenetiska energin i Swinging London med sig ljusa tryck och färger för män. Eftersom det inte hade skett någon större förändring i herrmodet på över ett sekel var denna förändring slående.
The V&A skriver: ”Den kanske mest anmärkningsvärda utvecklingen i 1960-talets mode var den radikala förändringen i herrkläderna. Under de senaste 150 åren hade herrkläderna varit skräddarsydda och enkla i sitt utseende. Nu introducerades nya färgglada element, till exempel den kraglösa kavajen, som bars med passande byxor och stövlar” (History of Fashion 1900-1970).
Medan mitten till slutet av 1950-talet såg en ökad popularitet för italienska kostymer med smala randiga slipsar, införlivade herrmodet gradvis ljusare färger och mönster, och slipsarna började breddas igen när decenniet fortskred. Skillnaden mellan den konventionella kostym som sågs 1963 och de som designades av Cardin och bars av George Harrison är slående.
I mitten av 1960-talet genomgick även kostymen i sig förändringar. Färgglatt randiga eller mönstrade kostymer bars av vågade unga män, och även byxor och kavajer var med på de nya stilarna. V&A skriver: ”I takt med att 1960-talet fortskred började standardmönstret för en herrkostym att subtilt införliva djärva element: den kraglösa kavajen (en look som populariserades av Beatles 1963, året då deras första album släpptes) och skräddarsydda byxor, parade med högklackade stövlar snarare än skor” (The Peacock Revolution: Men’s Fashion in the 1960s).
Som tidigare nämnts förändrades även inspirationskällan för herrmodet: medan filmstjärnor hade varit de främsta stilikonerna sedan 1930-talet, fick rockstjärnor som Beatles, Jimi Hendrix och Mick Jagger, bland andra, ett stort inflytande på herrmodet.